HD:s balkongdom

Brottmålsrättegångar har historiskt sett till viss del byggt på de polisförhör som bl.a. hållits med den misstänkte under förundersökningen. I vissa avseenden har gränsen mellan huvudförhandlingen och förundersökningen suddats ut så att processen mer kommit att likna förvaltningsprocessen med både skriftliga och muntliga inslag, varvid hänsyn oriktigt tagits till sådant som har legat utanför huvudförhandlingen. I princip kan det sägas att förfarandet har stridit mot två viktiga principer för riktiga utgångar i mål av olika slag, nämligen muntlighets- och omedelbarhetsprincipen.

HD har sedan några år tillbaka börjat namnge sina domar, vilket enligt justitierådet Martin Borgeke har till syfte att ge domarna större genomslagskraft. Namnet på domarna ger dock sällan någon ledning till vad som kan vara intressant i domarna. Balkongdomen är till sitt innehåll intressant ur många synvinklar, varav betydelsen av att åberopa förhör som hållits under förundersökningen är en mycket viktig del.

Vad målet egentligen handlade om framgår av gärningsbeskrivningen som HD prövade: BB har, på natten mellan den 9 och 10 februari 2013 på G:vägen i Södertälje, på okänt sätt tillfogat LI smärta och kroppsskada. BB har härefter försökt döda LI, genom att kasta, knuffa eller släppa henne från balkongen till deras gemensamma bostad på sjätte våningen. LI fick livshotande skador. Fara för brottets fullbordan har förelegat. BB begick gärningen med uppsåt.

HD uttalar att den tilltalade (den som är åtalad för en brottslig gärning) har rätt att tiga och att den tilltalades tystnad endast kan tillmätas betydelse i situationer som uppenbarligen kräver en förklaring. Den tilltalade i ett brottmål skall heller inte drabbas av någon nackdel för att han eller hon har lämnat uppgifter som visar sig vara felaktiga. HD säger att syftet med förundersökningen (dvs. när polis och åklagare utreder ett påstående om brott) i första hand är att skapa underlag för beslut i åtalsfrågan. ”Vad som sker under förundersökningen ska inte betraktas som en del av rättegången.” Vidare anger HD att det därför är angeläget att berättelser som har lämnats under förundersökningen får läggas fram bara då rättegångsbalken lämnar utrymme för detta och att berättelserna värderas mot den bakgrund som anges i domen.

I samband med polisförhör brukar polisen, som i de allra flesta fall gör en sammanfattning av vad förhörspersonen säger, vilja att den hörde läser igenom ”förhöret” och anger om innehållet kan godkännas. HD anger också i sina domskäl att det finns anledning att påpeka, att det förhållandet att en uppteckning från ett förhör har lästs upp för förhörspersonen och godkänts av denne, inte är någon garanti för att han eller hon verkligen i alla delar står bakom den redovisning av förhöret som finns nedtecknad eller att redovisningen fullt ut återspeglar förhöret.

Den tilltalade i målet blev dömd i tingsrätten och friad i hovrätten. Åklagaren valde att inte överklaga domen till HD, utan målsäganden fullföljde själv överklagandet även i ansvarsdelen. Personen BB i målet dömdes i HD för försök till mord. Målsäganden anlitade själv den förre kriminalkommissarien och kriminalteknikern Sonny Björk för att komplettera den tekniska utredningen i målet. Den utredning som Sonny Björk gjorde på uppdrag av målsäganden hade stor betydelse för utgången av målet i HD; inte vad som blivit sagt under förundersökningen.